Hej
Okej, dags att ta upp bloggen igen -och framför allt kampen mot vikten. Fast jag har börjat tänka att jag snarare kämpar för sunda livsvanor och en frisk kropp, men ändå.. kampen mot sockerberoendet och vikten låter bättre.
Min kompis sade att jag ser ut att väga 75 kilo. Det gör jag inte; jag väger 110 och har ett midjemått på 134 centimeter. Gud, det ser hemskt ut i skrift! Men vad är poängen med att ha en anonym blogg om jag inte ska vara ärlig? Tack gode gud att jag fått bra gener. Visserligen är jag gravt överviktig, men det syns inte. "Lite mullig" brukar jag få höra när jag pressar folk på sanningen, och det är väl okej?
Jag skiter fullständigt i fotomodeller, och jag tycker det är sjukt att det finns tioåringar som tycker att de är feta. Jag älskar Ralph Lauren men struntar i modekläder i övrigt (och även om jag skulle bry mig skulle jag inte ha råd; livet som fattig student är hårt). Men jag tycker det är jobbigt att inte kunna köpa kläder i vilken affär som helst. För tro mig; allt det där skitsnacket om "big is beuatiful" och "generous is great" -det är verkligen bara skitsnack. Det känns inte ett dugg "great" när man springer runt i tio affärer för att hitta byxor, och det går inte heller att beställa på Internet då jag enligt H&M har storlek 50, Lindex storlek 48 och på Ullared storlek 48. Jag älskar god mat, men jag är riktigt rädd för att få diabetes -för jag börjar verkligen uppvisa några av de symptomen och det skrämmer skiten ur mig.
Så här är jag nu. 21 år, 110 kilo och mer beslutsam än tidigare att gå ner i vikt. Och framför allt att börja äta rätt och minska i omfång.
Idag är första dagen på flera månader som jag inte ätit godis, chips etc. Jag planerar att det ska fortsätta i den här stilen. Är ni med mig? Då kör vi!
Min kompis sade att jag ser ut att väga 75 kilo. Det gör jag inte; jag väger 110 och har ett midjemått på 134 centimeter. Gud, det ser hemskt ut i skrift! Men vad är poängen med att ha en anonym blogg om jag inte ska vara ärlig? Tack gode gud att jag fått bra gener. Visserligen är jag gravt överviktig, men det syns inte. "Lite mullig" brukar jag få höra när jag pressar folk på sanningen, och det är väl okej?
Jag skiter fullständigt i fotomodeller, och jag tycker det är sjukt att det finns tioåringar som tycker att de är feta. Jag älskar Ralph Lauren men struntar i modekläder i övrigt (och även om jag skulle bry mig skulle jag inte ha råd; livet som fattig student är hårt). Men jag tycker det är jobbigt att inte kunna köpa kläder i vilken affär som helst. För tro mig; allt det där skitsnacket om "big is beuatiful" och "generous is great" -det är verkligen bara skitsnack. Det känns inte ett dugg "great" när man springer runt i tio affärer för att hitta byxor, och det går inte heller att beställa på Internet då jag enligt H&M har storlek 50, Lindex storlek 48 och på Ullared storlek 48. Jag älskar god mat, men jag är riktigt rädd för att få diabetes -för jag börjar verkligen uppvisa några av de symptomen och det skrämmer skiten ur mig.
Så här är jag nu. 21 år, 110 kilo och mer beslutsam än tidigare att gå ner i vikt. Och framför allt att börja äta rätt och minska i omfång.
Idag är första dagen på flera månader som jag inte ätit godis, chips etc. Jag planerar att det ska fortsätta i den här stilen. Är ni med mig? Då kör vi!
Kommentarer
Trackback
